En fallen harskare

Vek är min kropp nu
Tiden tynar mig till stoft
Krumna äro mina leder
Ty fader tid tar mig bort

Minnen bär jag från
Svunna tider
Då min röst var kall
Som vargablick
När död och pina gick
Under min hand
Vid min tron i skogens djup

Jag ser löven om hösten
Runt mig
Ger mig känslan av livet
Som var
Bortglömd, fördriven
Av sin egen sådd
Söndra och härska än en gång

Härskare över skogen
Var mitt namn
Över den nattliga
Fruktbarhetens sköte
Mäktig som tusen
Sjöars dimma
Spred jag mig över detta
Köldens land